Ett år låter kort när man säger det högt. Det är trehundrafyrtioåtta morgnar, och jag minns kanske tio av dem. Resten har blivit till en enda lång morgon som fortfarande pågår, och det är det finaste jag vet med oss.

Du frågade häromveckan om jag saknade lägenheten på Kungsgatan. Jag sa nej och det var sant. Men jag saknar ljudet av dig som letar efter nycklarna i hallen, och att jag alltid visste var de låg och lät bli att säga det.

Jag skriver det här vid bordet du bar upp fyra trappor ensam för att du inte ville vänta på att jag skulle bli klar på jobbet. Det står fortfarande snett. Jag tänker inte laga det.