Min älskade Elsa,
Jag har skrivit den här meningen fyrtio gånger och strukit den trettionio. Det är svårt att få ner något så stort på ett papper som är så litet.
Så jag säger det enkelt istället: jag hade ingen aning om vad jag saknade förrän du satte dig ner mittemot mig och bad om att få låna min tidning. Du läste den aldrig. Du bara höll i den.
Nu har vi ett kylskåp fullt av magneter från platser vi lovat att åka tillbaka till. Vi har en soffa som fick gå in genom balkongdörren. Vi har en söndagsmorgon som ser likadan ut varje vecka och som jag aldrig tröttnar på.
Om du någon gång glömmer hur mycket — läs det här igen. Det står kvar.
Din, Adrian